Mauras röst

Hej, låt mig presentera mig: jag heter Maura. För ett tag sedan fick du träffa min mamma Anna och läsa om hennes erbazzoncini. Vad du inte vet är att hon numera använder grönsakerna som min man odlar i vårt grönsaksland när hon lagar dem. Min historia skiljer sig dock lite från hennes: jag har alltid arbetat som redovisningsekonom, och när jag gifte mig kunde jag verkligen ingenting i köket. En dag bad jag min mamma att lära mig de tre eller fyra recept som jag tyckte allra mest om, och jag skrev ner dem i en kalender från 1980 som jag har kvar än i dag.

Våra recept är verkligen våra egna. När vi talar om ”köttbullar” menar vi egentligen ”mormor Annas köttbullar”, det ska det inte råda något tvivel om. Ett av recepten som barnen tycker allra mest om är utan tvekan minestra imperiale (kejserlig soppa), som görs med Parmigiano Reggiano, ägg och mjöl. Pastan som läggs i soppan liknar en ungefär en halv centimeter tjock omelett med en nypa salt. En del tillsätter även malen muskotnöt, men jag tycker att barn inte brukar gilla det. Pastan gräddas i varm ugn i ungefär tio minuter tills den blir gyllene, får sedan svalna och skärs i små tärningar. Det var det perfekta receptet till fester och bröllop, och dessutom praktiskt eftersom det kunde förberedas ett par dagar i förväg. Två matskedar i varje tallrik, lite varm buljong, och det räckte till och med till femtio personer.

Under de kalla vintermånaderna är minestra imperiale en riktig favorit på vårt bord. Jag har stor tur, för min granne är lantbrukare och har femtio hönor. Var tredje dag har hon ett överflöd av ägg som hon är så snäll och delar med sig av till hela grannskapet. Under våren och sommaren använder jag en del av äggen till att laga stora omgångar av pastan, som jag sedan fryser in i portioner till vintern.

När jag lagar våra familjerecept säger min mamma: ”Du är verkligen duktig, du är tio gånger, ja till och med hundra gånger bättre än jag.” Men jag tror henne inte, för hon har alltid varit en konstnär i köket. Fram till för några månader sedan kunde hon kavla ut hemlagad pastadeg för hand så tunt som det bara gick. Jag höll upp den mot ljuset och undrade hur hon bar sig åt. Jag klarar nätt och jämnt av att göra gnocchi (där det inte gör något om det blir några hål i degen), men degen till cappelletti måste kavlas ut snabbt så att den inte torkar, för då blir det svårt att försluta dem. Hon kunde göra det utan minsta ansträngning. Sedan ställde vi, hennes döttrar, fyra systrar, oss runt bordet, och snart ... hade vi tillräckligt med cappelletti till alla!

Numera använder vi pastamaskinen, men som tur är har vi fortfarande de där stunderna när vi alla är tillsammans i köket. Vi börjar redan i november och väljer en lördag, en söndag eller bara en förmiddag när vi inte har något annat inbokat, och så sätter vi igång med förberedelserna inför julafton. Nu är vi ganska många, nästan trettio: alla äter middag hemma hos Chiara, eftersom hon har det största huset. Vi kommer alltid att ha våra recept, och det kommer våra barn också att ha, för mormor Anna har skrivit ner dem alla i en bok åt dem.

Det finns de som låter en ring eller en klocka gå i arv från generation till generation, och så finns det de som målar sin familjs historia eller skriver ner den i en bok. Vi berättar vår genom våra recept, rätter som har följt oss både vid festliga tillfällen och under svåra tider. Det är rätter som har hört oss skratta, kanske till och med gräla, och prata om ditt och datt. Som jag sa i början är det här recept som verkligen är våra egna, och vi vårdar dem som våra allra dyrbaraste minnen.

Mauras recept: minestra imperiale (kejserlig soppa)

Ingredienser
150g riven Parmigiano Reggiano
150g mannagryn eller mjöl
100g smör eller margarin
4 ägg
50g finhackad mortadella (valfritt)
Malen muskotnöt (valfritt)

Gör så här
Smält smöret eller margarinet och blanda sedan ihop alla ingredienser. Smörj en form, häll i degen och kavla ut den. Grädda i medelvarm ugn i 15-20 minuter. Skär pastan i små tärningar och koka dem i den kokande buljongen.

 

Medverkande:
Text av Carlotta Fiore
Foto av Diego Rosselli