Elenas röst

Historien jag vill berätta för dig här handlar om minnen och smaker. Smaker som framkallar bilder från förr. Det är berättelsen om ett stort hushåll, Giareto, och den tar oss tillbaka till en tid då gator fick namn efter byggnader.

Det var 1977 som min mormor köpte ett hus i kullarna kring Reggio tillsammans med sina syskon. Det var ett gammalt, nedgånget lantställe, ovetande om sitt öde och om hur det skulle bli en plats som bevarade minnen genom tidens gång.

Varje familjemedlem hade sitt hörn av uthuset att ta hand om och bidrog på sitt sätt: männen arbetade och kvinnorna lagade mat, båda från gryning till skymning. Vi barn hjälpte också till på vårt lilla vis.

Tidigt på morgonen sattes buljongen till tortellini på spisen. En vän som var bonde kom förbi med tomaterna till nästa års inläggning, och barnen tvättade dem på gården och försökte undvika att bli stuckna av bin eller ramla i vattnet. Vi var inte så värst försiktiga och hamnade i vattnet oftare än du kanske kan föreställa dig.

Min mamma gjorde majonnäsen i knäpptystnad, precis som skrock föreskrev, för att den inte skulle skära sig. Jag hällde i oljan på precis rätt sätt, i den långsamma takt jag hade fått lära mig, medan mamma rörde majonnäsen långsamt.

Om jag blundar kan jag fortfarande höra: ”Elena, kom hit, det finns ost att riva!”

De gamla rivjärnen var stora och ansträngande att använda, och man fick akta fingrarna. Parmigiano Reggiano var mycket viktig och ingick i varje rätt: buljongen till tortellini, förrätterna tillsammans med salami, degen till erbazzone, för som vi sa på Giareto: ”Har du Parmigiano Reggiano har du allt du behöver.”

”Räcker det nu?” brukade jag fråga, men svaret var alltid nej, för vi var en stor familj och osten räcker aldrig till trettio personer. Och det fanns alltid barn att ta hand om också, för de slutade aldrig gråta. Arbetet tog ännu längre tid eftersom man rev lite och åt lite. Hur skulle jag kunna låta bli?

Vi barn anförtroddes en annan lika viktig uppgift: att försluta tortellini. Vi vek pastabitarna runt våra små fingrar – det här var en uppgift för de yngsta barnen, för ju mindre fingrar, desto prydligare tortellini. Det var ett arbete som krävde tålamod, och mitt tog snart slut, så då gick jag tillbaka till att riva al furmai. Inte undra på att vi använder en köksmaskin nu.

En dag var Giareto äntligen färdigt. Varje familj hade sin egen lägenhet, men vi delade alla på ett enda kök, vilket innebar att vi fortfarande lagade mat tillsammans och åt tillsammans. Vi diskuterade recept, följde reglerna men gjorde undantag och medlade när det verkade omöjligt att komma överens.

Alla regler och åsikter möttes i köket på Giareto. Flera år senare gifte sig till och med min kusin här. Han lämnade sitt nya hem i Rumänien i några dagar för att återuppleva stekarna och de gröna såserna, tortellini, charken och naturligtvis Parmigiano Reggiano.

Det som smakar gott blir ett fint minne, och det är med dessa minnen i tankarna som jag i dag lagar mat åt min familj och mina vänner. Tillsammans med rätterna dukar jag fram minnen av ett skrapat finger, en solig dag och en känsla av samhörighet som bara maten kan ge oss, om vi tar oss tid att lägga märke till den.

Medverkande:
Text av Carlotta Fiore
Foto av Diego Rosselli